Jag

Bakom det lilla ordet finns det en själ, ett medvetande och en människa.

En människa med behov, åsikter, önskningar, känslor och funderingar.

När du sa ”jag”, då talade du om dig själv.

Då talade du om dina åsikter, funderingar, tankar, dina behov, förhoppningar, känslor och önskan. Det var du bakom det lilla ordet. Det lilla ord som representerade ditt inre och dig själv.

När jag tänker på dina sista ”jag”, då gråter jag.

Det var ett ”jag” som hade fått beskedet att det bara återstod en vecka av detta ”jag”, ditt ”jag”!

Jag funderar varje dag hur man hanterar detta, att ”jag” snart inte finns mera. Hur du hanterade det mentalt inom dig, för ut ur dig kom aldrig ett endaste ord om det. Jag fick inget veta om hur du upplevde det.

Jag funderar varje dag hur ”jag” kände och funderade när det inte längre återstod några meningsfulla önskningar och inget hopp. Då gråter jag. Det var ju ändå ditt endaste ”jag”. Man har bara ett. Och ditt ”jag” skulle snart upphöra att finnas till. Du visste det. Men du sa aldrig hur du kände och tänkte inför detta skoningslösa som sjukdomen tvingade på dig. Detta sista.

Du nämnde inte dödsångest.

Men du måste ju ha haft det.

Det närmaste du kom den saken var när du sa till läkaren och sjuksköterskan att morfinet till en del dövade ångesten. Men den talade du aldrig om. Bara denna enda gång.

Jag kunde bara lida med dig.

Jag kunde bara passa upp på dig.

Jag kunde bara hjälpa dig med de basalaste av dina behov.

Jag kunde bara gå ärenden och köpa den mat, som du önskade dig. Och semlorna som du ville ha.

Jag kunde bara köpa den dricka du ville ha.

Det bästa jag kunde göra var att sköta om dig så att du fick vara hemma hela tiden.

Du slapp åka bort för att göra din största och sista resa.

Vad mera kunde jag göra?

Inget, bara se på det oundvikliga!

Maktlöst se på!

Jag låg i din säng bredvid dig de sista veckorna.

”Jag har det bra nu”, sa du till din syster. Vad menade du med det?

Livet var dig aldrig nådigt. Du var ju född under en olycklig stjärna. Kanske det var därför som du var tacksam för det lilla. ”Jag har det bra nu!”

Vad kunde du mena med det?

Jag låg i din säng bredvid dig de sista veckorna och såg dig försvinna. Jag såg dig bli tröttare och tröttare.

”Jag vill bara sova!”, sa du sista gången du talade med din syster. Och när din bästa väninna ringde, sa du till mig: ”Jag orkar inte svara nu, jag ringer henne sen!”  Du orkade allt mindre, du ringde henne aldrig.

”Jag”. Detta lilla ord som man säger om sig själv, det uttalade du aldrig så att det uttryckte egoism. Du var aldrig självisk. Nej du var det rakt motsatta.

Vi pratade ju mycket om det. Om ego, egoism. Det blev så. Det var efter vad du råkade ut för av den där filippinskan. Det var en ego människa. Mycket ego människa. Ja, till och med en ond människa.

”Hatar du henne?”, frågade jag dig. ”Nej”, sa du. ”Man skadar bara sig själv av att hata. därför är hon inte ens värd hat!”, sa du, klok som du var! Jag har nog aldrig träffat någon med så stor klokhet, visdom och gott hjärta som du. Vem skulle det ha varit, min älskade lilla vän?

Jag kommer ihåg när du visade mig bloggen, som du råkade hitta när du surfade. Du ”googlade” hennes namn, för att jag hade sagt att du skulle kolla om det stod något om henne.

”Titta!” ,sa du.

”Du, det är en som har skrivit om Nemia Pekki! Det står att hon är psykopat!”

”Nu förstår jag hur hon kunde göra så som hon gjorde, ljög mig rätt upp i ansiktet fast att hon visste att jag visste att det inte var som hon sa. Jag fattade inte hur hon kunde göra så.

Jag fattade inte hur hon kunde sko sig på mig och andra som den självklaraste sak. Att hon inte skämdes, att hon inte hade minsta skam i kroppen!”

Ungefär så sa du.

Jag vet att du inte tar illa upp att jag nämner hennes namn. Det finns ju redan på nätet ändå. Och som hon gjorde mot dig så vill du nog att jag nämner henne, denna hemska människa. För henne var ”Jag” alltid ett uttryck för hennes ego, hennes bottenlösa egoism.

Jag har verkligen inget skäl att hemlighålla hennes namn! För din skull kan jag inte komma på något sådant. För allt ont hon gjorde dig så kan det inte finnas några skäl till det.

Bakom hennes ”Jag” fanns aldrig en själ.

Tänk så olika människor kan vara!

Hon, denna plågoande, hon lever vidare. Men det är väl så att varken Gud eller Djävulen vill kalla hem henne!

Gud måste ha älskat dig mycket, eftersom han kallade hem dig så tidigt!

”Jag vill bara sova!”

Nu min älskade Christine, nu får du sova!

Sov gott!
Sov i din evighet, där ingen ondska finns! Och puss och kram på dig, min älskade,saknade lilla vän, du ”jag” som alltid brydde dig om andras väl och ve.

Du ”jag” som var den goaste av människor!

Sov gott!