Minneslunden

Min kris

Du gav mig allt stöd.

Gav jag dig detsamma?

Du gav mig allt stöd i min svåra kris. Det jag upplevde som min svåraste kris.

Gav jag dig detsamma i din kris, som min kris inte kan mäta sig med. 

Jag sa det, jag sa det väl, hur mycket du betydde för mig?

Jo, jag sa det. Jag sa det bara alldeles för sällan.

Jag sa det.

Jag sa det på ditt yttersta, jag sa det för sent, på fel tid, när du inte hade orken att lyssna. Det blev bara de orden: Du har betytt så mycket för mig!

Jag ville sagt dig så mycket mera, men det var för sent. Din tanke var resan. Det skulle bli för mycket att säga mera. För känslosamt för mig. Skulle det ha blivit det för dig också? Jag vågade inte säga mera, av hänsyn till dig. Jag sa det för sent.

Jag skulle ha sagt det medan livet spritte i dig.

Tack och lov sa jag det medan du fortfarande hörde orden, förstod dem, ännu var medveten om omgivningen, att jag fanns där vid din sida. Men varför sa jag det inte oftare?

Sa jag det, förutom när du stöttade mig i min lilla kris?

De sa det, det palliativa teamet. De sa det. Att utan mig hade du inte kunnat få det som du ville. Att vara hemma, när du gick bort. Att gå bort hemma.

Det lindrar. Att de sa det, det lindrar. De sa att jag infriade din sista önskan. De sa att utan mig hade det inte gått.

Men varför sa jag så sällan att du betydde så mycket för mig och varför sa jag nästan aldrig att jag älskar dig?

Nu är det fel tid. Nu är det för sent.

Ett livs resumé

Mor och far räckte inte till.

Barnhem några år.

Sen fick du komma hem.

Det var fattigt och din mor var sjuk.

Paranoid, låste in sig, trodde att du stal från henne.

Du kunde inte ta hem dina lekkamrater, dina skolkamrater.

Så skiljde sig dina föräldrar.

Du förlorade din oskuld, togs av våldtäktsmannen.

Sexton år fyllda flyttade du hemifrån. Till ett hem för flickor. Till ett hem med otrevlig personal. Och du tog ett jobb så att du kunde försörja dig själv.

Sen kom kärleken, den ende i ditt liv, den du var trogen och kär. Den du flyttade samman med. 

Åren gick.

Ensam, där på ditt extraknäck, tidningsbud.

Din älskade. På första sidan. Bilden av ett bilvrak som du genast kände igen.

Det var därför han aldrig kom hem. I sorg och chock, plikten först, gick du din runda i tidiga ottan.

Ingen kan klandra dig att du gick hem och sjukskrev dig. Ingen kan klandra dig att du inte orkade att arbeta på ditt ordinarie jobb samma dag.

Ingen kan klandra dig att det var en arbetsplats med mobbare. Ingen kan  klandra dig att vantrivdes där. Ingen kan klandra dig för din depression.

Ensam, sjukskriven och en ekonomi som föll ihop. Kronofogden, men nu får han aldrig något mer.

Ingen kan klandra dig att du inte orkade mera. Ingen kan klandra dig att du blev förtidspensionerad. Ingen kan klandra dig att du alltsedan ungdomsåren fick kämpa med din sociala fobi.

Till att börja med älskade jag dig inte, men vi växte samman. Vi blev trygga i varandra.  Du vet att jag tyckte om dig, mycket, men sa jag någonsin att jag älskar dig?

Det var mera omständigheterna än något annat som fick dig att må bra. Det var inte min förtjänst.

För en gång skull började livet se ljust ut. Då kom dråpslaget.

Cancer.

Du tog upp striden så tappert att jag sällan tänkte på din svåra sjukdom.  Jag stöttade dig, men sällan att du sökte mitt stöd, sällan du talade om behandlingen och sjukdomen. Mitt stöd var sällan.

När jag tänker på ditt liv, din kamp som följde dig från vaggan till graven, då gråter jag.

Jag saknar dig, men jag har livet. Jag är nedstämd, men gråter gör jag bara när jag tänker på den olyckliga stjärna du föddes under. Jag gråter vid tanken på din heroiska kamp mot det oundvikliga. Jag gråter för den korta tiden av lugn du fick.

När livet till sist började bli lätt att leva, då visste du att det också redan var på väg att ta slut.

För sent säger jag:

Jag älskar dig!

För sent har det blivit att få svar

Jag minns att du inte svarade när jag ville nå dig, vad hade jag gjort för fel?

Om jag mådde dåligt? I jämförelse med dig?

Nej!

Jag mådde dåligt, du våndades!

Du led i ensamhet med din ångest utan att be om mitt stöd.

När du var redo ringde du mig. Redo för att möta mig eller redo att möta döden?

Frågor man inte ställer, men som man vill ha svar på. Nu är det för sent.

Varför?

Femtiofyra år, sex månader och 23 dagar!

Det var allt herren gav dig.

Varför?

Du kämpade så tappert

mot sjukdom så svår,

du såg allt vackert

och längtade mot vår.

I minnet du lever,

du finns alltid kvar.

I minnet vi ser dig

precis som du var.

Du var så stark i all din svaghet.

Jag minns den sista sucken när livsanden flydde.

Jag minns allt gott hos dig.

Du var den finaste av människor.